Många är små, mycket små, men ändå...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

Alsjöklint den 28 april 2012   Foto:Jerry Linder

Höga berg och djupa dalar...
Älgskit på toppen av Alsjöklint, hur har den tagit sig dit; knappt att jag själv nådde toppen.
Hade det inte funnits en grov kedja mellan två träd hade jag inte nått dit.

Det finns således underverk i Guds sagolika skapelser, och nu skall du få höra vad jag uppfattade med mina ögon och öron.

Som jag stog där uppe och blickade ut över ett hav av trädtoppar och en liten sjö, kom det för mig att jag var den första människan i detta landskap; men så fick jag se en mast långt borta som återställde mitt medvetande.

Några dagar senare var jag tillbaka inom detta naturskyddade område och då hörde jag hoandet från göken; jag tror det var från öster; östergök är tröstergök. Vadå tröst, varför skulle jag tröstas? Det skulle vara för att jag börjar bli gammal, nästan 70, en gubbe som snart inte får uppleva naturen som nu. Men varför se det från den sidan. Varför inte glädjas åt att få tillbringa ännu några timmar i Guds fria natur, trots åldern. Fantastiskt roligt att ha en modern kamera, från vilken digitala bilder kan matas in direkt bland orden i denna berättelse. Nu blir jag lyrisk och undrar om det första hoandet inte kom från väster i alla fall; d.v.s. västergök är bästergök...

För första gången i mitt liv blev jag medveten om hur göken beter sig mot andra fåglar; mindre än henne själv. Göken låter lite maskulint tycker jag, men när jag tänker på beteendet är det en hona.
Så vitt jag förstår är det bara hon som kan lägga ägg.

Att lägga äggen i en annan fågels bo är lite som när ett virus angriper en cell och låter den cellen ombesörja virusets fortplantning. Bland människor har liknande fasoner förekommit bland slavägare som gjort en färgad kvinna med barn och låtit hennes ungar slava för honom.

Sådana halvslavar, creoler från Haiti kom till New Orleans och hade jazzen från Västafrika med sig, och snart utvecklades den och fick många olika läten; lite mer sofistikerade än gökens. Ray Charles for example. Filmade min gamle vän B. Mollberger i vår gamla skola ( Torekällskolan idag ABF-huset) när han underhöll oss en hel timme med Kanalbandet från Södertälje. Jazzen kommer annars från Dahomey på Afrikas västkust. Landet heter idag Benin, dit vill jag en dag, men ack, åldern sätter nog hinder i vägen... nu kommer jag ihåg... göken hoade från öster...i alla fall...

Kanske den äldsta skolan i Södertälje stad.
Här gick grabbarna från Gulagårn.
En av dem var Bertil Eriksson (Mollberger), en annan Torgny Hallberg och så BasBerra som mr Mollberger plägar säga.
Berra Pettersson spelade med Sven Zetterberg i Chicago Express. Han började på tvättbräda.
Alla var vi till städes en dryg timme den 5 maj klockan 15:00 då Mr Mollberger sjöng och spelade Ray Charleslåtar...

Inte bara fåglar som kan sjunga. Under slutet av 50-talet sjöng vi i ett band som vi döpt till
Hectos Skiffleband. En afton for vi med tåg till huvudstaden och spelade på Nalen. Det var fett, som ungdomen säger idag. Vi var faktiskt två band från Gulagårn, och på Nalen fångade man upp Burken Björklund som rockade på dragspel. Både Burken och Bicke spelade med killar från GOBEC´s, som det andra bandet hette i begynnelsen. Vår skola blev sedan säte för Kulturskolan.

Tillbaka till skogen:
Men det var minsann inte bara en fågel som kommit tillbaka igen (göken), där fanns bofinken och lövsångaren, vår vanligaste flyttfågel, förmodligen från Afrika. Så var där andra läten som alltid funnits där men som ännu inte är identifierade. Idag finns fågelläten i form av ettor och nollor både på skivor och i behändiga fågelböcker.

En rovfågel flöt omkring på lufthavet och gav ifrån sig ett ynkligt pipande, men vilken sort...det lär jag mig aldrig. Men...det är inte sant, för varje år lär jag mig nya arter; ännu så länge. Snart är den eviga hösten här och den ena efter den andra individen med sitt namn är borta för alltid. Det märks av texten att jag är ensam i skogen, trots nybliven gammelmorfar; tillsammans med barn och ungdomar blir sinnet ljusare.

Men jag minns fortfarande långt tillbaka, blir lite eggad av Josefin, tre år, som upptäcker världen.

- Mamma, titta, myror, ropar hon och vill att mamma skall komma och titta. Där på pressenningen kryper stora skogsmyror som funnit skydd bland vedträna som ligger lagrade om det skulle bli strömlöst en vinter. De vandrar ut på detta gröna hav och blir lätta att upptäcka. Vanligen finner man dem i skogen en liten bit från stigen. Det sägs att de bygger sin stack på södra sidan om träden. Visst är det märkligt att de hittar hem med sin last när de befinner sig en bra bit från stacken. Men följer man en myra, vilket jag gjorde härom dagen då jag satt på berghällen och såg ut över landskapet invid Sörmlandsleden, kunde jag se att den hade sin GPS-mätare påslagen.

Svartmyror har vi haft massor av under betongplattorna framför huset. De vandrar åt alla håll, men då kvällen kommer är de alla hemma igen, tror jag. Vid en viss tidpunkt på sommaren svärmar de svarta myrorna. Det vill säga honorna, och när de blir befruktade bygger de ett nytt samhälle. Men många blir inte befruktade och det hjälper inte att de är både stora och bevingade, de dör i alla fall.

Vem har inte blivit biten av rödmyror, de som också kallas pissmyror. Jag kan minnas att vi byggde en koja på ett kollo, och när vi äntligen skulle sitta där inne var det redan upptaget; ettermyror.

När man går i skogen, stigen framåt, kan man få ett nät i ansiktet om man inte ser sig för. Det är spindeln som spunnit sitt nät mellan träd och buskar. - Imse vimse spindel klättra uppför tråd...

Man kommer ut på ängen, där har djuren betat i hundratals år och marken har varit väl dikad.

Anledningen till att den här bilden hamnat just här bland grodor
och fjärilar beror på att jag har ett brokigt förflutet.
Jag växte upp på landet bland alla dessa djur på sommaren och
på vintern gick både Bicke och jag i denna skola. Då såg man
djuren på stora plancher som förvarades i materialrummet.

Nu står vatten i diket och närmast ängen växer tuvgräs. Tittar man ner i vattnet på våren kan man se geleklumpar med svarta prickar i, det är ägg som skall bli grodyngel med svans. Till slut faller svansen av och bakben växer ut i stället. Då hoppar grodorna ut i terrängen. När det har regnat på sommaren kan det vara massor av små grodor på vägarna, så många att man ej kan väja för dem utan krossa den ena efter sen andra.

På ängen flyger fjärilar med allahanda färger och mönster och kommer vi fram till sjön på höstkanten finns det gott om trollsländor.

En snok blir rädd och ger sig ut i vattnet. De vita prickarna lyser på huvudet. Snokar är duktiga simmare, men även huggormar kan simma. Huggormen har vanligtvis sicksackränder på ryggen, men det finns en sort som är helt svart; det sägs att den är giftigast. Snoken är inte giftig, men den luktar illa. Kopparormen är ingen orm, säger man, det är en ödla som kallas ormslå. Huggormen föder levande ungar. De kallas espingar och sägs vara mycket giftiga, jag vet inte säkert. Snoken lägger ägg, ofta i gödselhögar där det är varmt.

Härom söndagen, tidigt på morgonen, var vi ute på gökotta. Då såg vi gråand med sina små ungar, och nu sitter jag här, mätt och belåten och drömmer mig tillbaka till min barndom då allt var ett enda äventyr; när man fick rida på pappas rygg på väg mot fiskarfänge.  Stigen ledde ner till den stora stenen där det fanns en stuggrund inne i skogen inte långt från sjöstranden. Tänk ändå hur mycket natur som fanns där runt den lilla stugan. Inte visste de väl alla namn på växter och fåglar då, före 1842 då man inte behövde gå till skolan. Ändå fanns allt detta runt omkring dem, från födelse till dödens skymning; eller visste de? Hur gamla är namnen? farbror Linneus...säg...

Mr Mollberger har anlänt; Kanalbandet på plats.
Publiken kommer par om par och väntar till insläppet.
Det blir knökfullt i lokalen som förr var två skolsalar, Bertil Eriksson, numera Mollberger gick i en av dem.
Publiken satt i fönsternicharna och en rolig musikupplevelse kunde börja.
Tack Bicke!

Gökotta med Vårdinge Hembygdsförening...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

Här står vi och tittar på en sångsvan som ligger och ruvar i fågeldammen man skapade på 70-talet genom att ta vatten från Skillötsjön. Det är makarna Larsson från vänster och sedan Margret och Kjelle Frisktorparn. Sedan kommer FotoKalles Gunnar och hembygdsföreningens ordförande Hans Götlin. Längst till höger har vi Sven-Erik och fru Götlin med Lova.

Fågelskådning i hembygdsföreningens regi...
Den 6 maj hörde jag göken för första gången i år; jag stod på Alsjöklint alldeles ensam och blickade ut över skogen, endast åt ett håll såg jag att det fanns människor i detta land. Det var en hög mast västerut som sträckte sig över grantopparna.

Det är något visst med den fria sikten, något lyriskt. Och därtill ensamheten; bara fåglarna och jag, samt skogshuldran, eller var det skogsmulle, jag vet inte, blir aldrig riktigt klok på hur det hänger ihop; har väl vågot med fantasin att göra. Och jag har fantasi...

Alsjöklint ligger i ett naturskyddat område. Därtill ligger berget nära den plats där leden ner till ABBE´S restaurang och Café går ut. Nu har jag bara en kort sträcka kvar så har jag vandrat ända från Tvetaberg till Järna, och från Järna till Mölnbo där Sockenvandringen tar vid.

Sockenvandringen är inte officiell ännu, det bara jag och några till som känner till den; det mesta som rör den finns inne i mitt huvud. Men det betyder bara att jag för närvarande har fria händer. Det blir kul att se hur den tas emot av hembygdsföreningen i Vårdinge; vet bara att Jens Spendrup har rekommenderat ett besök på den vackra ön som ligger helt nära stranden vid huvudbyggnaden på Nådhammar. Men allt skall ordna sig till slut och en cykelrunda: ProstensVelocipedrunda skall gå förbi Vårdinge kyrka och vidare till Usta och ner till Nådhammar.

Nu är det redan den 12 maj, det rätta datumet för gökens ankomst. Det var på den tiden jag var hantlangare åt ingenjör Fjellmo på Lantmäteriet. Vi satt en bit från vägen och såg ut över yngern.
Det var just den 12 maj 1965 och jag hade ännu inte fått fast jobb på Järna kommun. På sommaren avvägde svärmor och jag en massa mätpunkter (polygonpunkter) i Järna och på hösten fick jag arbeta på räkning åt kommunen. Först när jag gjort färdigt militärtjänsten 1966 och rivit ladan vid herrvreten fick jag fast arbete åt Tekniska kontoret och avlastade Bengt Eriksson, verkmästaren, och fick sitta på kontoret intill kommunalingenjör Bergman, som sedan flyttade till Gränna.

Ja det här blev en liten utvikning, och en inledning till nästa inlägg om mitt arbete tillsammans med kommunalgubbarna i Järna kommun.

Som sagt var, Fjällmo och jag satt och fikade invid vägen mellan Järna och Nykvarn, och så hoade göken.

- Hörde du, frågade min handledare, var det inte göken?
- Jag hörde, svarade jag.

Koko...

-Där var han igen!
- Ja, jag hörde, sa jag igen.
- Han skall komma just den 12, sa Fjällmo, och nu är han här.
- Va kul, sa jag.
- Ja, sa han, och kupade handen och vände sig till mig och hoade som en gök.

Jäkla gubbe och luras.
Nu var det så att den här "gubben" var fullusad med historier, och eftersom jag var med honom rätt många månader sammanlagt, och det under den tiden kom med ganska många andra hantlangare

(vi var ofta tre) så fick jag höra dem många gånger... men hur som helst: göken kommer den 12:e...

Längst till vänster kan man skönja något vitt som ligger på ett rede. I bakgrunden ser vi Visbohammars Gård.

Någon gök hörde vi inte denna morgon som började redan klockan fem, men visst hörde vi en och annan kråka och såg en trana som sträckte förbi. Margret påstod att änderna som redan hade ungar var av arten gråand.

Sedan förflyttade vi oss till Näsby där vi fick en intressant upplevelse då hela skocken av
Highland Cattle sprang tillbaka mot sin utfodringsplats i en jämn ström. De små kalvarna fick pinna på som sjutton. En ung svart tjur med mäktiga uppskruvade horn var vacker att se på, sist kom en vit Gammeltjur som hade svårt att hålla tempot. Det såg ut som han hade dålig syn, men det kan vara så att håret hängde ner för ögonen på´n.

Sedan åkte vi till Tisjön och såg några änder. När Margrets pappa, Harry Carlson i Norrväsby var grabb metade de i sjön. Idag håller den på att växa igen. själv har jag gjort ett lustigt experiment just där vi stod idag. Jag hade en pump stod där och tog vatten för bevattning hem till Norrväsby, men Tisjön ville inte släppa ifrån sig vattnet, den var alltför igenvuxen. då tog jag fem kilo dynamit och brände av för att få ett stort hålrum, men det blev ett dovt ljud och en matta av växter lyftes en halvmeter och lade sig snällt tillbaka igen. Jag fick gå ytterligare 90 meter bort för att få vatten där vägförvaltningen tippade massor så att nämnda matta trycktes ner. Tyvätt luktade vattnet inte något vidre gott när det spreds ut genom spridarna.

Nu började det svida i kaffetarmen och vi bestämde oss för att åka in vid Grindstugan och åka till den gamla vägen in mot Grönvik. Där parkerade vi oss i Monicas hage och hade en kall stund med visst inslag av regn; ja det får känneteckna dagens väder. Men det kunde vara värre.

Ordföranden i Vårdinge Hembygdsförening har fru och hund med sig. Hunden heter Lova, samma namn som gruvfrun har vid Skottvång Gruva där Kerstin Landin ikläder sig denna roll.

Nu har jag bara två bilder kvar, lika bra att visa dem också. Vi står nu i regnet och ser ut över Klämmingen. Frågan är om man kan se ända bort till Klövetbron, den som bygdes på 30-talet som ett AK-arbete. Margrets pappa har skrivit en berättelse om det arbetet, och Sive har berättat om hur det var innan vägen på östra sidan bygdes. Barnen som bodde där och gick i skolan mellan Hallsta gård och Heby måste ros över till och från skolan. Här ser vi ner på Klemmingsbergsbadet i en regnridå. När det gäller fåglar så såg och hörde vi några av våra vanligaste på nervägen till bilarna. Det var den allra vanligaste...lövsångaren... och bofinken förståss och så hörde vi en trast som sjöng. Var det koltrast, björktrast eller taltrast, när skall jag lära mig vilken det var, eller vilka. Om jag köper mig en bok med fågellåtar kanske jag lär mig till nästa år när vi ska ut i ottan igen. Häng med vet jag, sova vidare gör man då man kommer hem igen...

Regntunga skyar, lite ruggigt är det!

Skogshuldran... vid Lilla Horssjön

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


För många år sedan...

En skogvaktare, vilken var med och rekognoserade en del av Sörmlandsleden som går upp till Högtorn, på Fräkensjöberget, ganska nära sjön Klämmingen, berättade för mig att man gärna får skriva så att texten innehåller lite mystisk. Inte är väl det så bra tänkte jag, som inte börjat skriva ännu; det viktiga är väl att texten har något verkligt att förmäla så att läsaren får lära sig något...

Sive Karlsson var hans namn, och du kan tro att han har skrivit många intressanta berättelser.

Nu har jag gått på Sörmlandsleden i flera dagar. Jag tar en liten del i taget. Ställer bilen på ett ställe och går ett stycke tills jag kommer till en plats som jag kan återfinna en annan dag, sedan går jag en annan väg tillbaka till bilen.

Jag började vid Tveta och gick till Järna och tog en fika på Café Åsgatan 2; nästa gång började jag vid Nedre Starrbäcken. Där går man över en bro och kommer in i Trollskogen och snart är man vid Risbro.

Från Risbro gick jag vidare och kom till en lämplig stig att gå tillbaka på, och det var då jag träffade Inger, en kvinna som körde med sin ponny till arbetet i Järna. Hon bor i ett gammalt hus invid vägen som leder till det ställe där Marie Bergman bodde under 70-talet. Jag var där hos Marie och blev inbjuden på en öl en gång då jag kom dit i mitt arbete vid kartläggning. Marie skulle ha tag på en shetlandsponny och vi råkade ha en till salu, så hon kom och tittade på honom en vacker dag då vi satt ute och drack svartavinbärste och hembakt bröd med getost på. Mycket trevligt, men det blev ingen affär; Pontus hamnade hos en familj som bodde vid Gustavsberg intill Gamla Ålderdomshemmet invid sjön Sillens norra ände, där Harry Martinsson bodde en gång.

Inger med sin ponny uppe i skogsdungen blev stående med sin motorsåg en hel halvtimme och pratade med mig. Jag brukar kalla dessa stunder för ett möte, det helt oplanerade samtalet som betyder så mycket. Inger har byggt nytt stall och har flera hästar inhysta hos sig. Hon berättade att det var av en slump som hon hamnade där hon nu bor...men ändå inte, hennes mormor har faktiskt bott där för länge sedan och hennes mamma kom från Italien och pappan var svensk.

Har själv haft drömmar om att bo som Inger, lite vid sidan om samhället i en torpstuga. Kanske inte så konstigt eftersom vår familj arrenderade en sådan stuga tills jag var 16 år; men bara på somrarna.

Nu har jag kommit till ett avsnitt av Sörmlandsleden där det finns ett naturskyddat område kring
Stora Alsjön och Lilla Horssjön, och där finns ett högt berg som heter Alsjöklint, inget lätt berg att ta sig upp på! Men hur kommer älgen dit upp?

Ja det var förra gången, för några dagar sedan; igår var jag inne på reservatet igen.

Det var då det hände, det Sive hade antytt, att man måste akta sig noga när man går ensam i skogen.
Jag hade gått upp på ett berg, inte särskilt högt, men alldeles vid sjön; Lilla Horssjön. Som jag stod där, rätt flåsmätt, tog jag fram kameran och tog en bild av ett vindskydd som fanns mitt över sjön. Det såg ut som om det var en ö, men det var väl inte troligt; inte kunde väl ett vindskytt vara uppfört på en plats som inte går att nå utan båt.

Jag tog två bilder, ty jag fick för mig att jag skakade lite på kameran, och när jag kom hem och lade in bilderna i datorn fick jag se henne, Huldran alltså, sittande inne i vindskyddet med benen dinglande utanför. Hon fanns på den ena bilden, men inte på den andra; det var märkligt...

Huldran är ett väsen som man kan stöta på i skogen. Det är förvisso så att man inte kan låta bli att följa efter henne tills man är alldeles vilsen... det sägs att hon har ett hål i ryggen...

Jag har varit med om något liknande en gång för länge sedan, det var vid ett litet ställe som heter Bornö, ett småbruk intill Bornsjön mitt emot Vällinge stridsskola, hemvärnets skola. Jag hade gått ut sent den där dagen, ja redan på kvällen, och när jag kom fram till vedboden kände jag att det var spänning i luften. När jag gick fram mot huset var det skumt och i ett av fönstren tyckte jag att det var någon som stod bakom den virkade gardinen och tittade på mig.

Jag blev lite skakis och vågade inte gå fram, men så till slut gick jag runt huset till den gavel där dörren var, och när jag kom dit hörde jag någon som hoppade i en båt och rodde iväg med bestämda årtag; jag var rädd.

Men skit den som ger sig, tänkte jag, och gick runt huset tills jag kom fram till fönstret där jag tyckte mig ha sett en skepnad, och tro´t om du vill; där satt en lapp, ett meddelande till mig; och där stod det skrivet med gammeltysk stil:

- Vänd mössan ut och in för att spara på krafterna; jag hör av mig; hälsningar EBBA...

Nu när jag sitter här med två bilder, praktiskt taget tagna vid samma tillfälle, blir jag lite förundrad.
I Sala silvergruva, där mina döttrar och jag var för några år sedan, berättade den unga guiden att det förekom liknande händelser under jord. Hur man ibland kunde se GRUVFRUN i vit linne visa sig innan det skulle hända en olycka.

Det klart att man blir lite skraj när något händer som normalt inte skall hända, men om det nu är EBBA som visat sig på Sörmlandsleden behöver det väl inte betyda att det skall hända något elakt.
Förresten kan jag berätta att det hände sig en gång för ca tio år sedan att en snarlik händelse utspelade sig uppe vid St: Envätten...där Sörmlandsleden går förbi...

Jag hade varit på besök vid Sjunda Kvarntorp, druckit kaffe hos Mor Karin, hon som fött 13 ungar som alla var friska och vackra. Hon hade berättat om hur hon och Pappa Uno kommit till trakten och hur de först kommit till Usta Gård där Uno blev ladugårdskarl. Uno var den sista hästköraren på Domänskogen.

När jag sedan for iväg utför den branta backen vid kvarnresterna fick jag för mig att jag skulle byta bilen mot en häst och bytte skepnad helt och hållet och kallade mig Häradsridaren, han som skall upptäcka forna tider på nytt, och med den gåvan skrittade han upp mot avtagsvägen som slutar vid Södra Yngern, sedan blev det galopp och slutligen trav.

Men Häradsriddaren travade bara så långt att han kom mitt för St: Envätten och där tog han av på en stig som leder fram till den Stora Granen där Moffa satt högt uppe i toppen för att ingen skulle upptäcka honom.

Snart kom där en mängd folk som alla hörde till trakten; det var Vatt-Anna, Hanna-Vanna och hennes fästeman, Lantmätare Einar, samt Johannis och hans matrona från Karibien. Där var också Annas mamma, hon som for till Åkers Styckebruk med Paul från sågartorpet. Ja där var många fler, men bland dem en person som var märkligare än de andra: EBBA.

Avsikten med måtet var att grunda en teater som skulle heta ÖkneboHäradsteater, och när det namnet var uttalat och alla närvarande tittat förvånat på Häradsriddaren, då meddelade denne välborne hästkarl att det var dags för Moffa att komma ner och ta över hela rörelsen, vilken han faktiskt önskade, i princip alltså; knappsnurrans princip...

Tillbaka till berget intill Lilla Horssjön:

Sittande här med dessa två bilder, varav en är en spökbild, har jag lite svårt att förstå hur min hjärna är funtad; hur kan det bli så här.

Det klart att man inte ger upp i första taget och nog har jag läst både selma Lagerlövs berättelser och Astrid Lindgren, förutom Torgny Lindgren och Lasse Vidding. Det är väl inte alltid sanningen de beskriver, och därför låter jag EBBA hålla på med sin kurragömmalek; men är det hon som uppenbarat sig här igen på ett naturresarvat helt nära den punkt där leden delar på sig för att vi skall komma till den trakt där Hildemar var kung en gång i tiden; han som basade över Mejerigårdarna i Vårdinge och sände mjölken till Stockholm där 250 hästar drog mjölken hem till barnen. Och inte nog med det, på båtar gick mjölkprodukter ut till Världens Barn.

Hemvärnet är en organisation som skall skydda oss för faror om vår trakt blir hotad. Man kan med fog kalla denna mjölkström som kom från dessa stora gårdar på 1800-talet var ett skydd för alla barnen. Men det var ett hot också; tuberkulosen fanns i kossornas djuver och följde med mjölken, varvid barnen kunde få TBC.

Men...Hildemar var mannen som stoppade denna farsot och kossorna på gården Fagernäs, som ligger en kort sträcka från Gamla Stationen i Mölnbo, där Anticimex har sin verksamhet idag, blev de första som blev befriade från detta gissel. Hildemar fick Nordstjärneordern och kallades riddare.

I samband med hemvärnet kan jag berätta att jag rodde ut från akterKastellet, min lilla stuga intill Långsjön, där även Nådhammar ligger, dit Hildemar och hans bror Wilhelm kom 1858. På aktertoften satt en av töserna som varit med och startat Tälje Skog och Ungdom som driver ridskolan Stall Bergtorp. För henne berättade jag om den kusliga händelsen vid Bornö där en båt lades ut och rodde iväg bort åt Vällinge där hemvärnet håller till.

Då berättade hon att det finns en fru som spökar där och att det är många som sett henne när de jobbat över vid sena kvällar. Det var ju ett lustigt sammanträffande som måste undersökas.

Sagt och gjort, och det märkliga är att det finns en minnessten över ett barn som dött för en ung fru som levt där på godset vid Vällinge innan hemvärnet kommit dit. Kanske är det den stackars kvinnan som inte fått någon ro i graven.

Men det här är väl ingen som tror på av de högt utbildade personerna som arbetar på stridsskolan idag; kan man tänka. Men...grundlig som jag är, och nyfiken, knackade jag på den stora porten där stridsledningen har sina kontor.

Jag berättade om mitt sammanträffande med min unga mö som jag rodde en bit bortåt Långsjödal och hem igen, och jag berättade att hon jobbade på stridsskolan men tyvärr var på kurs den dagen. Jag berättade även om hennes berättelse och förväntade mig att jag bara skulle få ett skratt tillbaka.

Men det fick jag inte, nej snarare tvärt om, och snart befann jag mig högst upp i huset där chefen satt.
Jag blev informerad om vissa händelser som inträffat på skolan och att man var tämligen överens om att det var någon som spökade. En person hade till och med fått lov att sluta eftersom han kände sig attackerad av någon, ja vad vet jag.

Hur som helst kom jag därifrån med en hel del litteratur om stridsskolans historia, där man särskilt poängterade lottornas betydelse genom åren...

Igår var jag tillbaka till St: Alssjöns naturresorvat. Jag ställde bilen ute vid vägen som går mot Mostaberg. När jag kom till den plats där stigen går in till berget där jag tog bilderna mott vindskyddet härom dagen, gick jag bara vidare på det blå spåret.

På orienteringskartan kunde jag se att den blå leden möter leden som kommer från Vattgruvan. Där slutar det blå spåret och så gick jag tillbaka utefter Trönsjön på det oranga spåret, alltså Sörmlandsleden som går mot St:a Alsjön och över Molstabergsvägen vidare mot Yngsviken.

Nere vid Trönsjön fann jag fyra kolbottnar intill varandra. Först en och sedan flera efter varandra. Strandlinjen har säkert legat högre upp en gång i tiden och där finns det idag sand och massor som är lätta att forma. En kolbotten är cirkelrund och man kan lätt se att det är en överslänt uppåt skogen och en nederslänt mot sjön. särskilt den cirkelrunda slänten mot sjön är lätt att se. Har man sett en sådan dras blicken åter mot en sådan form. Fyra stycken...modigt om man vågade tända alla fyra; en mila som slår är inget att leka med. Går det hål någonstans och för mycket syre   strömmar in då kan hela milan brinna upp.
Kan Huldran ha något med milorna att göra? Är det inte här någonstans vi har vindskyddet på "ön"?

Jag gick vidare och kände mig hög. På skylten som stod alldeles bredvid, nästan på en av kolbottnarna fanns inte ett ord om något så vidktigt. Mellan stolparna som höll tavlan uppe fanns en hög med jord blandad med kolstybb. Jag gick vidare...

Strax vek leden av i 90 grader och där fanns ytterligare en skylt där det stod Lilla Horssjön 50 m på.
Här gällde det att gå försiktigt. Ett litet stup och en spång över en mosse mellan berg i dagen.

Där borta såg jag vindskyddet och jag smög sakta ditåt. Det var ett vackert bygge, men inget hemligt med det. Men så med ens tittade jag på det branta berget på andra sidan sjö; var det inte...? Visst var det någon som vinkade till mig där uppifrån där jag stått och tagit mina kort åt det här hållet.

Jag märkte att kolresterna mellan den fina stenhärden var varma, här hade någon eller några eldat, kanske legat över inne i skyddet, eller var det Huldran som bodde här, ja jag vet inte alls; jag är inte den som tror på tomtar och troll; men Huldror, kanske...

Ingen huldra här, men på berget på andra sidan sjön tyckte jag mig
 se någon
som stod och vinkade,
och hörde jag inte något som lät:
kulleko...
eller vad det var;
fint vindskydd i alla fall.

Jag vandrade tillbaka till leden och snart var jag ute på skogsvägen som jag gick in på, och snart stor jag vid bilen. Där intill min bil stod en annan bil, och det kalart att det var en av dem som kom dit i den som jag såg på berget, det behövde inte vra Skogshuldran som gäckade mig; men det där kortet som jag såg huldran på, vad sjutton tog det vägen, jag kan inte förstå att jag har så dålig ordning på allting. Jag vet med bestämdhet att jag lade båda bilderna här i den här högen, men nu finns där bara ett, och där finns bara vindskyddet fullt synligt på andra sidan sjön, på ön som inte heller var någon ö, ja, så kan det vara både här och där...

Här går man in och snart kommer man till leden som går mot Stora Alsjön.
Men innan man når fram kommer man till ett hörgt berg som heter Alsjöklint.
Som du ser är det en bom för vägen, vilket betyder att vandringen börjar hör.
Göken gal här inne den 6 maj 2012, mysigt...allt i sin ordning...