Många är små, mycket små, men ändå...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

Alsjöklint den 28 april 2012   Foto:Jerry Linder

Höga berg och djupa dalar...
Älgskit på toppen av Alsjöklint, hur har den tagit sig dit; knappt att jag själv nådde toppen.
Hade det inte funnits en grov kedja mellan två träd hade jag inte nått dit.

Det finns således underverk i Guds sagolika skapelser, och nu skall du få höra vad jag uppfattade med mina ögon och öron.

Som jag stog där uppe och blickade ut över ett hav av trädtoppar och en liten sjö, kom det för mig att jag var den första människan i detta landskap; men så fick jag se en mast långt borta som återställde mitt medvetande.

Några dagar senare var jag tillbaka inom detta naturskyddade område och då hörde jag hoandet från göken; jag tror det var från öster; östergök är tröstergök. Vadå tröst, varför skulle jag tröstas? Det skulle vara för att jag börjar bli gammal, nästan 70, en gubbe som snart inte får uppleva naturen som nu. Men varför se det från den sidan. Varför inte glädjas åt att få tillbringa ännu några timmar i Guds fria natur, trots åldern. Fantastiskt roligt att ha en modern kamera, från vilken digitala bilder kan matas in direkt bland orden i denna berättelse. Nu blir jag lyrisk och undrar om det första hoandet inte kom från väster i alla fall; d.v.s. västergök är bästergök...

För första gången i mitt liv blev jag medveten om hur göken beter sig mot andra fåglar; mindre än henne själv. Göken låter lite maskulint tycker jag, men när jag tänker på beteendet är det en hona.
Så vitt jag förstår är det bara hon som kan lägga ägg.

Att lägga äggen i en annan fågels bo är lite som när ett virus angriper en cell och låter den cellen ombesörja virusets fortplantning. Bland människor har liknande fasoner förekommit bland slavägare som gjort en färgad kvinna med barn och låtit hennes ungar slava för honom.

Sådana halvslavar, creoler från Haiti kom till New Orleans och hade jazzen från Västafrika med sig, och snart utvecklades den och fick många olika läten; lite mer sofistikerade än gökens. Ray Charles for example. Filmade min gamle vän B. Mollberger i vår gamla skola ( Torekällskolan idag ABF-huset) när han underhöll oss en hel timme med Kanalbandet från Södertälje. Jazzen kommer annars från Dahomey på Afrikas västkust. Landet heter idag Benin, dit vill jag en dag, men ack, åldern sätter nog hinder i vägen... nu kommer jag ihåg... göken hoade från öster...i alla fall...

Kanske den äldsta skolan i Södertälje stad.
Här gick grabbarna från Gulagårn.
En av dem var Bertil Eriksson (Mollberger), en annan Torgny Hallberg och så BasBerra som mr Mollberger plägar säga.
Berra Pettersson spelade med Sven Zetterberg i Chicago Express. Han började på tvättbräda.
Alla var vi till städes en dryg timme den 5 maj klockan 15:00 då Mr Mollberger sjöng och spelade Ray Charleslåtar...

Inte bara fåglar som kan sjunga. Under slutet av 50-talet sjöng vi i ett band som vi döpt till
Hectos Skiffleband. En afton for vi med tåg till huvudstaden och spelade på Nalen. Det var fett, som ungdomen säger idag. Vi var faktiskt två band från Gulagårn, och på Nalen fångade man upp Burken Björklund som rockade på dragspel. Både Burken och Bicke spelade med killar från GOBEC´s, som det andra bandet hette i begynnelsen. Vår skola blev sedan säte för Kulturskolan.

Tillbaka till skogen:
Men det var minsann inte bara en fågel som kommit tillbaka igen (göken), där fanns bofinken och lövsångaren, vår vanligaste flyttfågel, förmodligen från Afrika. Så var där andra läten som alltid funnits där men som ännu inte är identifierade. Idag finns fågelläten i form av ettor och nollor både på skivor och i behändiga fågelböcker.

En rovfågel flöt omkring på lufthavet och gav ifrån sig ett ynkligt pipande, men vilken sort...det lär jag mig aldrig. Men...det är inte sant, för varje år lär jag mig nya arter; ännu så länge. Snart är den eviga hösten här och den ena efter den andra individen med sitt namn är borta för alltid. Det märks av texten att jag är ensam i skogen, trots nybliven gammelmorfar; tillsammans med barn och ungdomar blir sinnet ljusare.

Men jag minns fortfarande långt tillbaka, blir lite eggad av Josefin, tre år, som upptäcker världen.

- Mamma, titta, myror, ropar hon och vill att mamma skall komma och titta. Där på pressenningen kryper stora skogsmyror som funnit skydd bland vedträna som ligger lagrade om det skulle bli strömlöst en vinter. De vandrar ut på detta gröna hav och blir lätta att upptäcka. Vanligen finner man dem i skogen en liten bit från stigen. Det sägs att de bygger sin stack på södra sidan om träden. Visst är det märkligt att de hittar hem med sin last när de befinner sig en bra bit från stacken. Men följer man en myra, vilket jag gjorde härom dagen då jag satt på berghällen och såg ut över landskapet invid Sörmlandsleden, kunde jag se att den hade sin GPS-mätare påslagen.

Svartmyror har vi haft massor av under betongplattorna framför huset. De vandrar åt alla håll, men då kvällen kommer är de alla hemma igen, tror jag. Vid en viss tidpunkt på sommaren svärmar de svarta myrorna. Det vill säga honorna, och när de blir befruktade bygger de ett nytt samhälle. Men många blir inte befruktade och det hjälper inte att de är både stora och bevingade, de dör i alla fall.

Vem har inte blivit biten av rödmyror, de som också kallas pissmyror. Jag kan minnas att vi byggde en koja på ett kollo, och när vi äntligen skulle sitta där inne var det redan upptaget; ettermyror.

När man går i skogen, stigen framåt, kan man få ett nät i ansiktet om man inte ser sig för. Det är spindeln som spunnit sitt nät mellan träd och buskar. - Imse vimse spindel klättra uppför tråd...

Man kommer ut på ängen, där har djuren betat i hundratals år och marken har varit väl dikad.

Anledningen till att den här bilden hamnat just här bland grodor
och fjärilar beror på att jag har ett brokigt förflutet.
Jag växte upp på landet bland alla dessa djur på sommaren och
på vintern gick både Bicke och jag i denna skola. Då såg man
djuren på stora plancher som förvarades i materialrummet.

Nu står vatten i diket och närmast ängen växer tuvgräs. Tittar man ner i vattnet på våren kan man se geleklumpar med svarta prickar i, det är ägg som skall bli grodyngel med svans. Till slut faller svansen av och bakben växer ut i stället. Då hoppar grodorna ut i terrängen. När det har regnat på sommaren kan det vara massor av små grodor på vägarna, så många att man ej kan väja för dem utan krossa den ena efter sen andra.

På ängen flyger fjärilar med allahanda färger och mönster och kommer vi fram till sjön på höstkanten finns det gott om trollsländor.

En snok blir rädd och ger sig ut i vattnet. De vita prickarna lyser på huvudet. Snokar är duktiga simmare, men även huggormar kan simma. Huggormen har vanligtvis sicksackränder på ryggen, men det finns en sort som är helt svart; det sägs att den är giftigast. Snoken är inte giftig, men den luktar illa. Kopparormen är ingen orm, säger man, det är en ödla som kallas ormslå. Huggormen föder levande ungar. De kallas espingar och sägs vara mycket giftiga, jag vet inte säkert. Snoken lägger ägg, ofta i gödselhögar där det är varmt.

Härom söndagen, tidigt på morgonen, var vi ute på gökotta. Då såg vi gråand med sina små ungar, och nu sitter jag här, mätt och belåten och drömmer mig tillbaka till min barndom då allt var ett enda äventyr; när man fick rida på pappas rygg på väg mot fiskarfänge.  Stigen ledde ner till den stora stenen där det fanns en stuggrund inne i skogen inte långt från sjöstranden. Tänk ändå hur mycket natur som fanns där runt den lilla stugan. Inte visste de väl alla namn på växter och fåglar då, före 1842 då man inte behövde gå till skolan. Ändå fanns allt detta runt omkring dem, från födelse till dödens skymning; eller visste de? Hur gamla är namnen? farbror Linneus...säg...

Mr Mollberger har anlänt; Kanalbandet på plats.
Publiken kommer par om par och väntar till insläppet.
Det blir knökfullt i lokalen som förr var två skolsalar, Bertil Eriksson, numera Mollberger gick i en av dem.
Publiken satt i fönsternicharna och en rolig musikupplevelse kunde börja.
Tack Bicke!