MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
För många år sedan...
En skogvaktare, vilken var med och rekognoserade en del av Sörmlandsleden som går upp till Högtorn, på Fräkensjöberget, ganska nära sjön Klämmingen, berättade för mig att man gärna får skriva så att texten innehåller lite mystisk. Inte är väl det så bra tänkte jag, som inte börjat skriva ännu; det viktiga är väl att texten har något verkligt att förmäla så att läsaren får lära sig något...
Sive Karlsson var hans namn, och du kan tro att han har skrivit många intressanta berättelser.
Nu har jag gått på Sörmlandsleden i flera dagar. Jag tar en liten del i taget. Ställer bilen på ett ställe och går ett stycke tills jag kommer till en plats som jag kan återfinna en annan dag, sedan går jag en annan väg tillbaka till bilen.
Jag började vid Tveta och gick till Järna och tog en fika på Café Åsgatan 2; nästa gång började jag vid Nedre Starrbäcken. Där går man över en bro och kommer in i Trollskogen och snart är man vid Risbro.
Från Risbro gick jag vidare och kom till en lämplig stig att gå tillbaka på, och det var då jag träffade Inger, en kvinna som körde med sin ponny till arbetet i Järna. Hon bor i ett gammalt hus invid vägen som leder till det ställe där Marie Bergman bodde under 70-talet. Jag var där hos Marie och blev inbjuden på en öl en gång då jag kom dit i mitt arbete vid kartläggning. Marie skulle ha tag på en shetlandsponny och vi råkade ha en till salu, så hon kom och tittade på honom en vacker dag då vi satt ute och drack svartavinbärste och hembakt bröd med getost på. Mycket trevligt, men det blev ingen affär; Pontus hamnade hos en familj som bodde vid Gustavsberg intill Gamla Ålderdomshemmet invid sjön Sillens norra ände, där Harry Martinsson bodde en gång.
Inger med sin ponny uppe i skogsdungen blev stående med sin motorsåg en hel halvtimme och pratade med mig. Jag brukar kalla dessa stunder för ett möte, det helt oplanerade samtalet som betyder så mycket. Inger har byggt nytt stall och har flera hästar inhysta hos sig. Hon berättade att det var av en slump som hon hamnade där hon nu bor...men ändå inte, hennes mormor har faktiskt bott där för länge sedan och hennes mamma kom från Italien och pappan var svensk.
Har själv haft drömmar om att bo som Inger, lite vid sidan om samhället i en torpstuga. Kanske inte så konstigt eftersom vår familj arrenderade en sådan stuga tills jag var 16 år; men bara på somrarna.
Nu har jag kommit till ett avsnitt av Sörmlandsleden där det finns ett naturskyddat område kring
Stora Alsjön och Lilla Horssjön, och där finns ett högt berg som heter Alsjöklint, inget lätt berg att ta sig upp på! Men hur kommer älgen dit upp?
Ja det var förra gången, för några dagar sedan; igår var jag inne på reservatet igen.
Det var då det hände, det Sive hade antytt, att man måste akta sig noga när man går ensam i skogen.
Jag hade gått upp på ett berg, inte särskilt högt, men alldeles vid sjön; Lilla Horssjön. Som jag stod där, rätt flåsmätt, tog jag fram kameran och tog en bild av ett vindskydd som fanns mitt över sjön. Det såg ut som om det var en ö, men det var väl inte troligt; inte kunde väl ett vindskytt vara uppfört på en plats som inte går att nå utan båt.
Jag tog två bilder, ty jag fick för mig att jag skakade lite på kameran, och när jag kom hem och lade in bilderna i datorn fick jag se henne, Huldran alltså, sittande inne i vindskyddet med benen dinglande utanför. Hon fanns på den ena bilden, men inte på den andra; det var märkligt...
Huldran är ett väsen som man kan stöta på i skogen. Det är förvisso så att man inte kan låta bli att följa efter henne tills man är alldeles vilsen... det sägs att hon har ett hål i ryggen...
Jag har varit med om något liknande en gång för länge sedan, det var vid ett litet ställe som heter Bornö, ett småbruk intill Bornsjön mitt emot Vällinge stridsskola, hemvärnets skola. Jag hade gått ut sent den där dagen, ja redan på kvällen, och när jag kom fram till vedboden kände jag att det var spänning i luften. När jag gick fram mot huset var det skumt och i ett av fönstren tyckte jag att det var någon som stod bakom den virkade gardinen och tittade på mig.
Jag blev lite skakis och vågade inte gå fram, men så till slut gick jag runt huset till den gavel där dörren var, och när jag kom dit hörde jag någon som hoppade i en båt och rodde iväg med bestämda årtag; jag var rädd.
Men skit den som ger sig, tänkte jag, och gick runt huset tills jag kom fram till fönstret där jag tyckte mig ha sett en skepnad, och tro´t om du vill; där satt en lapp, ett meddelande till mig; och där stod det skrivet med gammeltysk stil:
- Vänd mössan ut och in för att spara på krafterna; jag hör av mig; hälsningar EBBA...
Nu när jag sitter här med två bilder, praktiskt taget tagna vid samma tillfälle, blir jag lite förundrad.
I Sala silvergruva, där mina döttrar och jag var för några år sedan, berättade den unga guiden att det förekom liknande händelser under jord. Hur man ibland kunde se GRUVFRUN i vit linne visa sig innan det skulle hända en olycka.
Det klart att man blir lite skraj när något händer som normalt inte skall hända, men om det nu är EBBA som visat sig på Sörmlandsleden behöver det väl inte betyda att det skall hända något elakt.
Förresten kan jag berätta att det hände sig en gång för ca tio år sedan att en snarlik händelse utspelade sig uppe vid St: Envätten...där Sörmlandsleden går förbi...
Jag hade varit på besök vid Sjunda Kvarntorp, druckit kaffe hos Mor Karin, hon som fött 13 ungar som alla var friska och vackra. Hon hade berättat om hur hon och Pappa Uno kommit till trakten och hur de först kommit till Usta Gård där Uno blev ladugårdskarl. Uno var den sista hästköraren på Domänskogen.
När jag sedan for iväg utför den branta backen vid kvarnresterna fick jag för mig att jag skulle byta bilen mot en häst och bytte skepnad helt och hållet och kallade mig Häradsridaren, han som skall upptäcka forna tider på nytt, och med den gåvan skrittade han upp mot avtagsvägen som slutar vid Södra Yngern, sedan blev det galopp och slutligen trav.
Men Häradsriddaren travade bara så långt att han kom mitt för St: Envätten och där tog han av på en stig som leder fram till den Stora Granen där Moffa satt högt uppe i toppen för att ingen skulle upptäcka honom.
Snart kom där en mängd folk som alla hörde till trakten; det var Vatt-Anna, Hanna-Vanna och hennes fästeman, Lantmätare Einar, samt Johannis och hans matrona från Karibien. Där var också Annas mamma, hon som for till Åkers Styckebruk med Paul från sågartorpet. Ja där var många fler, men bland dem en person som var märkligare än de andra: EBBA.
Avsikten med måtet var att grunda en teater som skulle heta ÖkneboHäradsteater, och när det namnet var uttalat och alla närvarande tittat förvånat på Häradsriddaren, då meddelade denne välborne hästkarl att det var dags för Moffa att komma ner och ta över hela rörelsen, vilken han faktiskt önskade, i princip alltså; knappsnurrans princip...
Tillbaka till berget intill Lilla Horssjön:
Sittande här med dessa två bilder, varav en är en spökbild, har jag lite svårt att förstå hur min hjärna är funtad; hur kan det bli så här.
Det klart att man inte ger upp i första taget och nog har jag läst både selma Lagerlövs berättelser och Astrid Lindgren, förutom Torgny Lindgren och Lasse Vidding. Det är väl inte alltid sanningen de beskriver, och därför låter jag EBBA hålla på med sin kurragömmalek; men är det hon som uppenbarat sig här igen på ett naturresarvat helt nära den punkt där leden delar på sig för att vi skall komma till den trakt där Hildemar var kung en gång i tiden; han som basade över Mejerigårdarna i Vårdinge och sände mjölken till Stockholm där 250 hästar drog mjölken hem till barnen. Och inte nog med det, på båtar gick mjölkprodukter ut till Världens Barn.
Hemvärnet är en organisation som skall skydda oss för faror om vår trakt blir hotad. Man kan med fog kalla denna mjölkström som kom från dessa stora gårdar på 1800-talet var ett skydd för alla barnen. Men det var ett hot också; tuberkulosen fanns i kossornas djuver och följde med mjölken, varvid barnen kunde få TBC.
Men...Hildemar var mannen som stoppade denna farsot och kossorna på gården Fagernäs, som ligger en kort sträcka från Gamla Stationen i Mölnbo, där Anticimex har sin verksamhet idag, blev de första som blev befriade från detta gissel. Hildemar fick Nordstjärneordern och kallades riddare.
I samband med hemvärnet kan jag berätta att jag rodde ut från akterKastellet, min lilla stuga intill Långsjön, där även Nådhammar ligger, dit Hildemar och hans bror Wilhelm kom 1858. På aktertoften satt en av töserna som varit med och startat Tälje Skog och Ungdom som driver ridskolan Stall Bergtorp. För henne berättade jag om den kusliga händelsen vid Bornö där en båt lades ut och rodde iväg bort åt Vällinge där hemvärnet håller till.
Då berättade hon att det finns en fru som spökar där och att det är många som sett henne när de jobbat över vid sena kvällar. Det var ju ett lustigt sammanträffande som måste undersökas.
Sagt och gjort, och det märkliga är att det finns en minnessten över ett barn som dött för en ung fru som levt där på godset vid Vällinge innan hemvärnet kommit dit. Kanske är det den stackars kvinnan som inte fått någon ro i graven.
Men det här är väl ingen som tror på av de högt utbildade personerna som arbetar på stridsskolan idag; kan man tänka. Men...grundlig som jag är, och nyfiken, knackade jag på den stora porten där stridsledningen har sina kontor.
Jag berättade om mitt sammanträffande med min unga mö som jag rodde en bit bortåt Långsjödal och hem igen, och jag berättade att hon jobbade på stridsskolan men tyvärr var på kurs den dagen. Jag berättade även om hennes berättelse och förväntade mig att jag bara skulle få ett skratt tillbaka.
Men det fick jag inte, nej snarare tvärt om, och snart befann jag mig högst upp i huset där chefen satt.
Jag blev informerad om vissa händelser som inträffat på skolan och att man var tämligen överens om att det var någon som spökade. En person hade till och med fått lov att sluta eftersom han kände sig attackerad av någon, ja vad vet jag.
Hur som helst kom jag därifrån med en hel del litteratur om stridsskolans historia, där man särskilt poängterade lottornas betydelse genom åren...
Igår var jag tillbaka till St: Alssjöns naturresorvat. Jag ställde bilen ute vid vägen som går mot Mostaberg. När jag kom till den plats där stigen går in till berget där jag tog bilderna mott vindskyddet härom dagen, gick jag bara vidare på det blå spåret.
På orienteringskartan kunde jag se att den blå leden möter leden som kommer från Vattgruvan. Där slutar det blå spåret och så gick jag tillbaka utefter Trönsjön på det oranga spåret, alltså Sörmlandsleden som går mot St:a Alsjön och över Molstabergsvägen vidare mot Yngsviken.
Kan Huldran ha något med milorna att göra? Är det inte här någonstans vi har vindskyddet på "ön"?
Strax vek leden av i 90 grader och där fanns ytterligare en skylt där det stod Lilla Horssjön 50 m på.
Här gällde det att gå försiktigt. Ett litet stup och en spång över en mosse mellan berg i dagen.
Där borta såg jag vindskyddet och jag smög sakta ditåt. Det var ett vackert bygge, men inget hemligt med det. Men så med ens tittade jag på det branta berget på andra sidan sjö; var det inte...? Visst var det någon som vinkade till mig där uppifrån där jag stått och tagit mina kort åt det här hållet.
Jag märkte att kolresterna mellan den fina stenhärden var varma, här hade någon eller några eldat, kanske legat över inne i skyddet, eller var det Huldran som bodde här, ja jag vet inte alls; jag är inte den som tror på tomtar och troll; men Huldror, kanske...
 |
| Ingen huldra här, men på berget på andra sidan sjön tyckte jag mig se någon som stod och vinkade, och hörde jag inte något som lät: kulleko... eller vad det var; fint vindskydd i alla fall. |
 |
| Här går man in och snart kommer man till leden som går mot Stora Alsjön. Men innan man når fram kommer man till ett hörgt berg som heter Alsjöklint. Som du ser är det en bom för vägen, vilket betyder att vandringen börjar hör. Göken gal här inne den 6 maj 2012, mysigt...allt i sin ordning... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar