Ateljé Living room/
MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 |
S:ta Clara Kyrka var en gång en katolsk kyrka som blev protestantisk, vart är vi på väg idag?
Humanisterna vinner mark, men denna kyrka har en starkt vårdande funktion, bland annat har man soppkök utanför stora porten där vem som helst får del av överskottet. |
Vi färdas mot de gamla mejerigårdarna i Vårdinge...från S:ta Clara
De som kommit på detta hissnande företag är från vänster: Moffa von Korpengebirge,
herr Kamrer Goldfinger och Fridolin, han som är fin och kan tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin; det är han som är talesman för oss andra. Oss andra, det klart att även jag,
Jerry Linder har ett finger med i spelen;
upplev friheten...i naturen...
Vårdingespelen, ja det var där det började, med ett tänkt IT-projekt i mina barnbarns hemtrakter;
men de är stora nu ...
Nu har Vårdingespelen tagit en ny vändning...som alltid...framåt...framåt i pilens riktning!
Det är nu 47 år sedan jag kom till Vårdinge, men det är bara 20 år sedan jag mötte en högst förtjusande dam uppe på skogen, inte långt från den plats där idén om den mejerirörelse växte fram som skulle sträcka sig ut i hela världen; den som kom att heta Mjölkcentralen 1915 och senare Arla och nu ArlaFoods.
Damen var tillsammans med en ung man och de övade lerduveskytte tidigt på en juldagsmorgon och jag kom vägen fram...jag hälsade förståss och så började vi prata om trakten...
- Du måste gå upp på berget där borta och se på utsikten, sa den kvinnliga skytten och log.
- Ja, jag har faktiskt redan varit där, jag håller med dig om den fina utsikten, och inte nog med det, där finns en sänka mellan bergen med en naturlig scen som är mitt emot en sluttning där man skulle kunna sitta rätt många människor och se och höra ett Vårdingespel, sa jag.
Den unga damen var Jens Spendrups hustru, April, och om inte deras skilsmässa kommit emellan hade vi nog fortsatt vårt samtal en annan gång, emedan hon sa att hon var mycket intresserad av traktens historia och att jag var välkommen hem till dem en annan gång.
Men, anledningen till att jag nämner detta möte är att det var April som introducerade Hildemar Lidholm i mitt liv, och hon berättade att det var han som stod som sökande till den förrättning som sedan resulterade i den sänkning av Långsjön med dryga metern.
Jag åkte då till Stockholm och stegade in på Länsstyrelsens lantmäteriarkiv där jag varit många gånger förut i mitt arbete; men nu var det på eget initiativ. Eftersom jag varit där förut fick jag rota och riva (forska) i skåpen med alla akterna från Vårdinge, men inte lägga tillbaka dem igen, det fick bara de utbildade damerna göra.
Chefen för arkivet kom också och hjälpte mig och med mig hem hade jag en del kopior av akter som vi funnit. En del av det jag valde ut handlade om sjösänkningen och det sista mötet där alla fastigheternas ägare var representerade. Där fanns tillstädes folk från tre socknar: Vårdinge, Hölö och Vagnhärad.
I en bok på stadsbiblioteket i Södertälje fann jag uppgifter om sjösänkningar från mitten av 1800-talet till 1920, jag läste där att ca 80% av sjöarna i länet var sänkta inemot en meter. Man kan tänka sig hur mycket annorlunda landskapet då måste ha sett ut. Runt sjöarna kan man se spår av den gamla strandlinjen. Åtskilliga landområden frilades genom sänkningen, och därmed fick man möjligheter att försörja flera människor, ty det var under den här tiden som en fjärdedel av landets befolkning flyttade utomlands, de flesta till Nordamerika...liksom Oscar och Kristina från Duvemåla...
Det var Hildemar Lidholm som stod för förrättningen tillsammans med en granne strax intill.
En lantbruksingenjör hade gjort en karta över Långsjöns stränder och ur den kunde man räkna ut hur stora arealer man skulle vinna om man sänkte sjön en meter.
I samma förrättning hade man föreslagit en sänkning av Skarsjön som låg vid Helgesta, ja man räknade med att gräva ett dike och lägga rör så att allt vatten skulle rinna mot Sillen, inte som förr mot Långsjön. Förslaget gillades inte vid första förrättningen, men vid andra kom arbetet igång. Två man grävde ett dike som på sina ställen var fem meter djupt. Numera är det åkermark där.
Alltjämt utefter tidspilens riktning sker det en utveckling, men den är inte alltid positiv för de enskilda människorna. Dock utvecklades mejerinäringen i Vårdinge nog så väl, och Hildemar var den som förstod att utnyttja mark och gårdar på bästa sätt. Förutom Nådhammar som familjen köpte 1858, styrde man över Kvarnen och Fagernäs i Mölnbo. 1883 köpte man Hjortsberga, och Balsberga hamnade också under Mejerigårdarnas hägn. Hildemar hade en dotter som gifte sig med en mejerist som Hildemar importerat från England, och de köpte Långbro Gård. Allt gick under namnet Mejerigårdarna AB.
I Stockholmsområdet inköpte man det ena mejeriet efter det andra och 1915 skapade man en organisation av mjölkbönder som snart kom att heta Mjölkcentralen, sedan Arla, och nu ArlaFoods.
Arla sålde sina produkter över hela världen, och nu brukar jag skriva Världens Barn.
Från Nådhammar anno 1858 susar en pil, först till huvudstaden i Sverige, och nu till Danmark och vidare åt alla håll i splittrad form.
Alla barn som svälter skulle må gott av torrmjölk som kan transporteras till dem, men det finns ett hinder; det torra pulvret måste blandas i vatten, och det är alltför många byar i världen som inte har något tjänligt vatten. Vad gör vi åt det...
När jag var grabb fick jag bära många hinkar vatten från den brunn som fanns på andra sidan järnvägsspåren. Järnvägen, samma spår som kom från Mölnbo 1861, låg i en djup skärning, och därför måste man gå uppför en brant slänt och så ta sig mellan trådarna till det staket som alltid finns utefter järnvägen.
Mjölken som vi hämtade från bondgården, Glibotorp, en och en halv km bort, brukade vi kyla i en annan liten källa nere vid åkerkanten. Det fanns mygglarver där. På det viset blev jag bekant med det livgivande vattnet redan i unga år, och när jag bildade familj i Vårdinge, och byggde nytt måste vi dra en tre hundra meter lång slang för att få vatten inne. Innan det körde vi vatten i 50-liters mjölkflaskor.
När jag sedan började arbeta i Järna kommun blev jag utsättare och satte ut för vatten och avlopp, och när jag började i stan på Stadsingenjörskontoret klev jag upp på alla vattentorn inom det område som skulle bli Södertälje storkommun, alltså med Trosa/Vagnhärad, och Gnesta. På gamla tornet vid skolan stod vi och mätte till triangelpunkter som fanns markerade på bergen runt omkring.
Vi lever på ett landområde där det finns hur mycket vatten som helst. Sjöarna Klämmingen, Frösjön och Sillen, samt Långsjön i Mölnbo, lämnar sitt vatten i Trosa hamn. Där blandar det sig med saltvattnet i Östersjön. Hela detta sjösystem kallas Flodområde 63. Sjöarna Måsnaren och Lanaren tillhör Flodområde 62/63, och Mälaren som rinner ut genom slussen i Södertälje tillhör
Flodområde 61. Nog finns det vatten allt...
Först till Södertälje: En pilgrimsfärd från huvudstaden ut på landet, först med tåg, löper först längs gågatan i Södertälje förbi alla butiker bort mot S:ta Ragnhilds kyrka. När ryssarna härjade kusten 1719 räddades kyrkan av en god skytt som lovade att skjuta genom tuppen om kyrkan räddades. Han lyckades och än idag finns där ett hål genom tuppen som sitter på ett förgyllt kors i toppen på tornet.
Korset på toppen är origo i stadens första triangelnät, alltså det system som ligger till grund för all kartläggning innan sateliterna kom med GPS. Med en vinkelmätning i en punkt uppe ovanför Sydpoolen, vårt badhus, mellan solen och korset vid ett visst klockslag, kunde man orientera triangelnätet som är en kedja utefter kanalen, från en punkt 1 till en annan punkt 12, nära nog exakt 10 km söderut. Det var då man bröt igenom åsen vid Igelsta, samtidigt som gamla järnvägsbron byggdes.
Mitt för kyrkan, bakom Turingelunden, finns idag ett vandrarhem. Vill man "göra" stan kan man ta in där och röra sig fritt sedan. Strax intill finns Tom Titts experiment i gamla tegelhuset där Centrifugen hade sin verksamhet. I Södertälje finns flera industrier med anknytning till mjölken: Separator och Baltic behövde också många arbetare. När man inte behövde så många arbetare i lantbruket,
då maskinerna kom, behövdes så många fler i fabrikerna.
När du sedan är utsövd och klar att gå vidare är det lämpligt att traska hela vägen uppför Amerikaberget mot stadens museum; Torekällberget.
Gå gärna genom Gula Gården som ligger intill Dalgatan. Det var där Grabbarna på Gulagårn växte upp. Det var där vi skapade en film, när Fantomernas IK hade sin tiokamp 1954, och det var Grabbarna som åkte tåg till Nalen och spelade skiffle. Bosse och jag släpade på varsin kontrabas. Våra band hette Hecto´s och GOBEC´s, och den kvällen spelade också Burken rock på dragspel.
Alla berättelser från Gulagårn räcker till en hel bok, och nu ska du få höra:
En pilgrimsfärd ger vandraren nya upplevelser, och när man kommer hem igen är man inte samma människa. För att stå upp för dessa krav på information tänker jag att den här färden skall ske med en "fickteater" i packningen. Den här fickteatern är ÖkneboHäradsteater!
Ta fram din mobiltelefon av 3G-typ och sök på nätet upp namnet på den här pilgrimsfärden.
Dessutom skall du ha en GPS-modul så att du kan se var någonstans du befinner dig. På vissa punkter utefter leden ska vi sätta upp fågelholkar som är märkta, genom att söka på den holken får du information som bara en påläst guide kan ge. Du kan själv komma med kommentarer, t.ex. vilken fågelart som häckar i holken.
Från Torekällberget vandrar du nerför backen, ner till Övre Badparken och sedan ner till Södertälje Centrum där du tar bussen till Tveta Kyrka.
Kyrkan ligger vackert invid Måsnaren. På andra sidan sjön ligger Kamratstugan som ägs av en orienteringsklubb. Där finns också kanotisternas klubbhus. På samma sida som kyrkan har vi en bit bort ett av stadens utomhusbad. Där tog vi, Linkan och jag, simmagistern en gång i tiden.
Vid Tveta, finns också en gammal skola som idag är vandrarhem. Det kan vara värt en övernattning även där om vandringen sker på sommaren då det är varmt och man kan utnyttja föreningarnas anläggningar, annars sker själva vandringen här vid Tveta, där Sörmlandsleden ansluter från staden. Längs vägen mot Lerhaga tar man sig fram och korsar ån mellan Måsnaren och Lanaren som var min barndoms sjö.
Mot Järna: Man passerar Åleström där Harry Brandelius och Inga-Lill Rosvald bodde på 50-talet, och går förbi Agdala och så är man framme vid Lerhagas tomtområde. Nästan alla fastigheter är nu bebodda året runt, som det blivit på alla sommarstugeområden som anlades på 50- och 60-talen. Jag var själv med och hantlangade åt lantmätare som stakade ut dessa områden runt Södertälje.
Man kan ta sig ner till områdets badplats vid Lanaren, och efter ett svalkande dopp får du vara beredd på en brant stigning upp mot den punkt där leden går in i skogen. Uppför den backen stretade en gång två nordsvenska hästar, Kajsa och Maja, med den lekstuga som vår familj köpte och bonden körde till vårt lilla torp invid järnvägen.
Till höger går Sörmlandsleden in över flata berghällar, och snart kommer du till en punkt där det finns en kort avstickare över en spång som går ut till en rund berghäll som ligger vid en av Vaskasjöarna, då har du också kommit helt nära staketet som begränsar stadens soptipp, en gigantisk anläggning som har utvecklats till en energistation, varifrån man leder gas till Järnaindustrier.
Snart kommer du nära Tvetavägen och så drar leden iväg in i skogen igen tills du kommer fram till åkrarna som tillhör Stora Römora där man kan plocka jordgubbar när det är sesong för dem. Nära leden ligger Lilla Römora, ett torp som ligger bara ett stycke från Tvetavägen igen, där vägen till en husvagnscamp vuxit upp under 30 år på Agdalas mark.
Nu går vi vidare till nästa anhalt som är ett vindskydd några meter över en liten sjö som heter Skirsjön. Där går en stor kraftledning över sjön.
Du kommer nu fram till en nyanlagd skogsbilväg och tar av åt höger och kommer snart fram till det nyaste bostadsområdet i Järna kommundel; det är Östra Kallfors.
När jag skulle sätta bo 1965 gick vi förbi en lada där boningshuset hade brunnit ner. Ingenjören som jag hantlangade åt sa att man borde kunna bygga flera kåkar av den där ladan. Jag gick och grunnade på det där, och så slog jag till. Jag frågade skogvaktare Darsell som arbetade för Kallfors ägare, greve Stackelberg, och så fick jag köpa den för 500 kronor. Ett år senare rev vi ladan och körde den hem till Norrväsby där vi hade ett litet hus som skulle byggas till.
Nu stod jag plötsligt vid Herrvreten och en man med GPS-mätare gick ner mot en källa som var väl utmärkt. Han var på jakt efter en burk som skulle vara gömd där någonstans. Han berättade lite om en sådan skattjakt och visade på displayen att det fanns väldigt många skatter placerade i Södertäljetrakten.
Jag lämnar dig här vid vindskyddet vid Herrvreten och följer min nya vän tillbaka till Östra Kallfors där han har bilen står, det blir skönt att åka bil till husvagnscampen där min egen bil står.
När du gått över spängerna på Logsjömossen drar leden iväg utefter Rönnvägen förbi Tavestaskolan och idrottsplatsen. Vid rondellen i Nykvarnsvägen tar du sedan till höger förbi Tvetavägen och går ett stycke tills nästa avtagsväg infinner sig. Du är då vid Nedre Starrbäcken och där går man nerför en slänt och kommer till en bro över en bred å; på andra sidan ligger Trollskogen.
Vid skolorna (en privatskola också) går du över vägen till Industrivägen som går rakt ner till Järna station, om du är i det tillståndet att du vill hoppa av. Från stationen kan man annars ta bussen mot Hölö eller Mörkö och hoppa av vid antroposofernas Kulturhus. Där finns två matställen och möjligheter att sova över.
Att vandra omkring i området är bara ett måste då man i alla fall är där. Här vilar allt på antroposofiska tankar och erfarenheter.
Mot ABBE´S/Mölnbo: Från Nedre Starrbäcken går leden över en bro och upp i Trollskaogen. Stammarna står glest så att solen lyser genom skogen, där borta ligger åkrarna som nu börjar torka upp och väntar på att bli besådda. Vi vandrar nu mot Risbro där antalet bosatta ökat högst markant sedan jag var där sist i samband med en kartläggning av hela Järna. Där finns hus som ingen männska sett förut, det klart man tänker att de är inspirerade av antroposoferna som finns i Ytterjärna. För övrigt börjar hela Järna samhälle bli en ort där Rudolf Steiners idéer är fullt synliga ända in i kärnan. Tänker då på Café Åsgatan 2 där jag ska ha vernisage den 8 juli i sommar. det skall bli kul. Kanske kommer jag att ta med några bilder från Pilgrimsfärden mellan S:ta Klara Kyrka och Mejerigårdarna. Nu är vi i alla fall nära, bara sista biten över skogen kvar...
Innan vi vandrar vidare vill jag presentera för dig en gammal kvinna som vikt sitt liv att ta emot barn som inte var riktigt som andra.
I Järna finns det många stiftelser som tar emot barn med olika handikapp. Det var först en man från Österrike, Gustav Ritter, som kom till Mikaelgården. Han var intresserad av sådana barns utveckling i sitt hemland. När Hitler kom och anmodade att alla psykiskt sjuka skulle avlivas, då flydde han till Sverige och kom till Ytterjärna. Hans ena dotter med Agate Ritter, som jag för övrigt träffade, förra sommaren av en ren slump, på Solbergahemmet, har skrivit en bok om de stiftelser i Järna, Mölnbo och Gnesta som som bildats för barn och ungdomar, ja även för dem som sedan är vuxna.
Den kvinna jag här vill presentera är nu nära 90 år och bor i ett hus där alla barnen fått leva tillsammans med henne och hennes får. Hon disponerade fastigheten, som en gång var ett småbruk, på grund av att hon tog emot ägarens barn som var handikappat, och sedan har det rullat på.
Numera har barnen funnit livsrum någon annan stans, och då och då får hon ett brev eller ett telefonsamtal från någon av dem. Mycken glädje för henne.
Men hon är gammal nu och all den omsorg hon givit till andra har inte gett kredit för henne själv.
När hon arbetade borta på stiftelser i trakten fick hon inte den trygga lön som vi vanligen kräver, och inte tänkte hon så mycket på det då...men nu börjar det bli ebb i kassan, och allt som man behöver skaffa sig när man blir äldre kostar pengar; glasögon till exempel, och mycket mer.
Då kommer tankarna...
Men min förtjusande vän som är född utomlands och bodde där under kriget, hon är inte bortskämd, och hon är mycket klok. Det är så roligt att prata med henne; hon har ett djup som få har idag. Men visst börjar det kännas ensamt att bo bland alla som nu bor där längs leden och har sina liv att tänka på, det är mycket som har förändrats de sista trettio åren, både fysiskt och andligt, och då, när kroppen inte längre är stark, och ingen bil finns, då måste man hålla huvudet högt för att inte stukas.
Det var i slutet på 70-talet som jag tog upp en liftande pojke mitt för Mariekällskolan i Södertälje.
Han berättade att han gick i en antroposofisk skola i Ytterjärna. Han hade en fin arbetsbok, sa han, och jag ville gärna se den. Jag var på väg hem till Norrväsby men vad gjorde det om jag körde honom ända hem. Där fick jag se hans vackra arbete, och där träffade jag henne och blev begeistrad. Vi hade så mycket att tala om, och det har vi fortfarande. Jag hoppas att vårt samhälle åter skall styras av människor som inte bara tänker på pengar, och att de gamla som arbetat för vårt bästa inte skall glömmas bort i ensamhet.
Nu ska vi gå vidare...nej det gär vi inte. Vi är vid Risbo utanför Överjärna, rent fysiskt, men inte andligt för nu måste jag berätta om ett möte med en kvinnlig reporter från vår lokaltidning som var hemma hos oss och hörde sig för om det skulle gå att göra ett reportage om vad jag för tillfället håller på med. Vi hade vid pass en och en halv timme på oss, sa hon, och då började jag berätta.
När tiden började ta slut började hon känna sig pressad; det var nämligen svårt för henne att få ett grepp om alla trådarna, och visst, jag förstår henne. Själv tyckte jag att hon koncentrerat sig lite för mycket på mig som person, och så rann tiden ut utan att jag han förklara själva iden med en sockenvandring från Stockholm till Vårdinge.
Efter en natts orolig sömn har jag kommit på att jag gjorde en tabbe, jag skulle naturligtvis startat på ett annorlunda sätt, ett knep som jag fått av en annan kvinna som arbetade på socialen i Södertälje.
när jag försökte få kommunen med mig för att starta en verksamhet för ungdomar, flickor i synnerhet. Hon anmodade mig att först skapa en liten korg där jag kunde lägga min berättelse. Det vill säga en inledning som sammanfattade det hela.
I detta fallet visste jag tyvärr inte riktigt vad hon ville skriva om och därför blev det fel på slutet.
Nu ska jag berätta hur jag tänkt att den här pilgrimsfärden skall genomföras.
Det är nu så att de tre herrarna som bor i mitt huvud, skämtsamt sagt, förfogar över en medial studio som jag kallar MoffasMultiMediaSmedia. Det betyder att jag med hjälp av den utrustning jag förfogar över kan göra något helt annat än man tidigare kunnat tänka sig. Vi har möjligeter att visa film och bilder, och vi kan lägga in ljud och ta ner koordinater med GPS. Och inte nog med det, den som vandrar kan med hjälp av sin mobil-modul få in allt detta i sin "Fickteater", som jag kallar den. Dessutom kan man arbeta interaktivt och själv dela med sig av sina intryck.
Det betyder att den här pilgrimsresan har en guide som vandraren bär med sig i fickan, och att han/hon inte är beroende av någon person eller någon särskild tid. Dessutom kan man med samma behållning välja en delsträcka åt gången. Genom att vandringen rör sig kring lokaltåget mellan Gnesta och Stockholm finns det många alternativ.
Varför skall man då röra sig mellan S:ta Klara Kyrka och Nådhammar, den Gården där Arlas idé har sin upprinnelse? Därför att det utefter den sträckan i Sörmland utvecklades något storslaget ur humanistisk synpunkt; Hildemar skapade en organisation som gynnade barn här hemma och ute i världen. Alla däggdjur inklusive människan är beroende av mjölk för att utvecklas, och därför är och har mjölken alltid varit viktig för oss. På Hildemars egna gårdar, Mejerigårdarna AB, lyckades man få fram kobesättningar som var befriade från tuberkulos, och därmed slapp barnen risken att bli lungsjuka.
Sockenvandringen, med sina slingor runt mejerigårdarna vill visa på vilken fantastisk kultur som fanns i Vårdinge förr i tiden, och vilken spännande natur som här finns, oförstörd av tidens tand, där ingen industri fått fäste. Här finns, tillsammans med socknarna runt omkring, i Flosområde 63, stora möjligheter att skapa ett El Dorado för turism och rekreation för orterna runt omkring.
Dessa meningar får bli den sammanfattning av syftet med en pilgrimsfärd mellan huvudstaden och Gnesta; ja jag skriver Gnesta, ty en fortsatt vandring på Sörmlandsleden ger dig möjligheter att komma till Klämmingsbergsbadet och vidare mot Södertuna slott med anor från 1300-talet, där man kan övernatta och råka ut för spöken på natten. Snart är du i Gnesta samhälle och kan fika på Café Thekannan innan du åker hem...om du inte ska...nej nu får det vara nog!
Vi fortsätter nu med vår MultiMediaMudul in i skogen igen och vandrar över stock och sten och många trädrötter till nästa vindskydd, och hela tiden där det sitter fågelholkar som är målade i en ännu ej bestämd färg, kan du stanna och läsa in dig på din mudul.
Det här uppdraget att skapa mediala rapporter utefter leden skulle kunna fördelas på skolorna i respektive socken...ja jag vet inte allt som skulle kunna uppfinnas under resans gång.
Just nu har jag själv en sträcka kvar innan jag når ABBE´S/Mölnbo där Långbro gård är den av Mejerigårdarna som kommer först.
Jag återkommer...för mera information från MoffasMultiMediaSmedja, sök på:
www.MilkriverUniversity.se och
www.DigitaliaGalleri.se , och om du vill veta hur det hela började
när mina fem Rumpnissar blev talbara, sök då på:
http://WahlingeMarket.blogspot.com.
Wahlinge är namnet som står på häradskartan över Vårdinge från 1697, den hänger ovanför sängen i
AkterKastellet där MoffasMultiMediaCamp skall gestalta sig...
Ha en bra dag!
Jerry/Moffa/Kamrern/Fridolin/Linder
